Inte kan man sitta här och vila något bra. Det är för dragigt. Precis vid motorvägen dessutom.
Vi gick i skogen, K och jag. Plötsligt hörde vi en hackspett som knackade och en metallisk röst:
- Anybody out there? Anybody out there? Anybody out there?
- En hackspett som har lärt sej prata! utropade K entusiastiskt.
- En konstinstallation! trodde jag.
- Nån som glömt mobilen i mossan? trodde jag tveksamt.
- Nån som gömt en apparat som aktiveras av våra steg?
- Aliens som anropar utifrån rymden?
En stund letade vi och försökte få igång rösten igen. Men inte då.
Undrande gick vi vidare. Men en gnagande känsla av irritation för att vi aldrig skulle få veta.
Sen hördes det igen för då ringde dottern och det var MIN mobil. Jag hade ju försökt byta signal igår, inte kom jag ihåg det. Och signalen hade jag ju aldrig lyssnat på när jag trodde att jag inte kunde.
Ute ur skogen skämdes jag väl bara lite. Men jag skämdes.