... säjer han.
Hittar inte från mitt jobb till Södermalm.
- Jag har varit utomlands i sex  år, sa han.
Jag försöker guida.
Men jag hinner inte se skyltarna och minns inte hur vägarna går.
Han ser skyltarna men svänger fel ändå.
Kvinnan i baksätet hojtar oroligt på bruten svenska;
- Har hon inte sagt adress? (Om mej)
- Vill hon åka först till sej? hojtar hon. (Nej ropar jag lugnande)
Han svänger av västerut när vi borde norrut.
Globen är väl ändå ett riktmärke tänker jag och då kommer vi upp vid Hornstull. Globen finns långt bakom oss.
Kvinnan ska till östra delen av Södermalm. Helt motsatta hållet.


Jag sätter igång pedagog-rösten från jobbet.
- Lugn. Läs skyltarna. Nej inte rakt fram. Inte där, där ligger Nacka.
Han gör som eleverna; tar sej samman, klarar ut uppgiften, hittar fram (sen han börjat titta på gps:en som han hittills inte följt trots att den är igång.)
Hon kliver ur och han hjälper henne.
- Lycka till! ropar hon till mej. Oroligt.

- Jag stänger av taxametern, säjer han och ger mej kortet.
- Jag kör dej gratis till Skärholmen. Färdtjänsten vill inte betala mej när det blev fel, förklarar han.
- Hur kommer man till Essingeleden? frågar han. Då passerar vi slottet mot City.
- Jag ger upp, säjer han. Jag åker hem och sover nu.
- Det går bra, ta det lugnt, säjer jag.
Jag får honom att BARA lyda gps:en, inte tänka själv, inte lyssna på mej.
- JAG vet inte, vägen säjer jag.
Efter bara ett par, tre felåkningar på olika avfarter från E4:an kliver jag ut taxin vid strokeföreningens kansli.
- Tack för ditt tålamod, säjer han med ett leende.

Jag lovade att inte berätta för någon. Och nu har jag brutit det löftet här.