Presentbukett frånfamiljen J. Jag blev så glad.
Får man fungera sämre än före stroken på jobbet? Vem bestämmer?
- Vi är alla trötta nu, sa hon, chefen.
- Men jag är EXTRA trött, ville jag tjuta! Jag har mindre ork än ni andra. Jag är alltid trött. Jag är van vid att vara trött.
Men jag sa inget.
Effektivt bet hon av varje tanke jag hade och mina planer för mötet glömde jag som om de aldrig funnits.
Det där mötet var till för att stötta mej men kändes som om jag levererade en rapport om hur illa jag sköter mej.
Vi har nog lite olika syn på uppdraget jag har.
- För mej är det ofattbart svårt när tider ändras eller möten ställs in, ville jag förklara. Jag har tillräckligt svårt att minnas vad jag ska göra och hålla ihop informationsfragment som jag hinner snappa i förbifarten i någon korridor. Sa jag i stället till stroke-vännen P som själv vet vad jag talar om.
- Ja, man måste ju lära sej göra det man klarar av och inte mer än man orkar, svarade hon.
- Men hur lär man sej det?
- Det ÄR svårt. Det TAR tid. Det kräver att speciella hänsyn tas till ens sätt att fungera. Folk förstår inte, svarade P. Räkna inte med att de ska fatta.
Så jag bestämde mej för att inte informera den stressande effektiva schefen om vilka svårigheter jag har. Jag ska leverera resultat jag KAN åstadkomma även om förutsättningarna inte är de rätta för just mej.
Vi har nog lite olika syn på uppdraget, hon och jag. (Tills hon själv levt genom ett strokeinsjuknande.)
Hej gumsilumsan! Snart får du besök av en svart kisse. Jag tror han längtar efter extra-mormor nu...;-) Kraam!